Funderingar

Tisdag, nu är det snart helg igen. Ja man får väl längta? I söndags på träningen så kom en man fram till mig vid namn Rikard och frågade hur det gick med min ansökan (på ett specifikt arbete, där han arbetar). Rekryteraren sa att hon skulle ge mig besked i slutet på förra veckan ELLER denna veckan. Även han vet om hur mycket jag vill ha detta arbetet så är det tyvärr inget han kan påverka, förutom att lägga in ett gott ord om mig som han redan har gjort x antal gånger. Redovisningsassistent är mitt ultimata dröm jobb. Jag hade storm trivts. Varenda arbetsdag hade blivit den bästa i mitt liv om på nytt igen, varenda dag. Jag har fått höra att fler har sökt tjänsten med mer kompetens och utbildning än mig. Men har dom samma glädje som jag för denna tjänst? Hur ska jag kunna "sälja in" mig själv bättre med den lilla kompetensen som jag har? Det jag kan lova dom är att jag kommer göra allt vad som krävs för att göra dom nöjda, jag kommer kämpa dagligen och endast fokusera på att utvecklas och verkligen visa att jag kan bli minst lika bra som dom med mer utbildning. Jag hoppas så innerligt att jag får denna tjänsten! Lova mig, att ni håller era tummar för mig!

För tillfället så sitter jag på arbetet, lyssnar på min Myspys-lista på Spotify och försöker hitta den rätta morgonstämningen. Varenda dag är som en pina! Att stiga upp kl 5.20, vara en zombieliknande mumie dagligen och inte riktigt kunna få fram ett leende är inte OK. Jag hoppas jag får ett nytt jobb inom en snar framtid! Som jag känner nu så hade jag gjort vad som helst för att ligga kvar i sängen i morse. Jag gjorde mig i ordning rätt så fort idag så jag gick och la mig bredvid mannen igen i ca 15 min i väntan på att klockan skulle bli mer. Den kvarten i sängen är alltid den skönaste, jag ville verkligen inte stiga upp. Tänk er, när jag väl får ett nytt arbete i min hemort så slipper jag det. Då kan jag sova lika länge som en normal människa och komma hem i normal tid TROTS att jag skulle arbeta 100% istället för 80% som nu. Mer pengar, nyttjar dyrbar tid (istället för att sitta på ett tåg 2 h om dagen).

Jag både älskar volleyboll och hatar den ibland. Jag skulle nog inte kunna vara utan sporten om jag ska vara riktigt ärlig, det kliar i fingrarna på mig om jag inte har fått spela på några dagar. Trots mitt val att sluta spela med Damlaget så tog jag mig till tränigen igår. Första delen av träningen gick jätte bra. Bra rullians på bollarna och allt flöt på precis så som det ska göra. Men efter det, sen sprack någonting. Dessa människor som ska vara så fruktansvärt dominanta och bli så jävla sura så fort dom inte får som dom vill, jag får spader på dom. Allt, och då menar jag ALLT jag säger - ingen hör det. Varför kan ingen se eller höra mig? Varför ska jag vara så jävla liten för? Varför ska folk underskatta mig? Varför blir jag tillfrågad att vara tränare om ingen har någon typ av respekt för mig och det jag säger? Det hade aldrig fungerat, jag hade blivit förbannad på varenda träning. Jag är trött på det nu! Jag saknar volleybollen varenda dag som passerar men varenda gång jag tar mig till träningen blir en besvikelse. Peppad som fan för att få lira lite och bara njuta av att lira volley, röra på benen, utvecklas, dunka ner bollen i golvet (Ja, det har hänt EN gång under min volleybollkarriär, trots min längd), spela smart, placera bollar så att motståndarna får springa röven av sig eller bara serva sådana bra servar att man själv spricker av glädje så nöjd man var med den - det är underbart. Nej, allt det försvinner när man väl kommit till träningen med mitt nuvarande Damlag. Nu låter det som att jag drar alla över en gräns - det är inte meningen, men jag vill inte peka ut någon! Jag behöver ett nytt lag, ny tränare som tror och ser potential i mig, som vill satsa på mig och min kärlek till volleyboll! Hur skall detta sluta?

Idag ska jag kika efter ett par nya och fräscha Converse till sommaren 2011. Oh yes, I like!

Trevlig dag på er!