Teknikens under

Sitter i sängen och återställer min käraste ägodel - min iPhone.

Varför? undrar ni säkert. Jo, det ska jag ta och berätta för er. Igårkväll när jag kopplar in min telefon till datorn (har mitt internet via min mobil) så berättar iTunes för mig att jag ska uppdatera min programvara. Med ett enkelt knapptryck så godkänner jag förfrågningen och uppladdnings-bilden kommer upp. Jag väntar snällt. Jag väntar en lång jävla tid. Till slut stänger mobilen av sig. I say what?

Då visar det sig att uppdateringen och "hämtningen" av den nya programvaran inte kan ske samtidigt eftersom mobilen sätter sig själv i standby-läge (heter det så?) och då kan ju inte internetet fungera samtidigt. Så inatt har jag inte haft någon mobil, vilket i och för sig har varit rätt skönt. Jag har sovit som ett litet barn.
Nu på morgonen så har jag fått låna ett USB-internet, som jag kallar det, av herren i huset och nu ligger telefonen snällt med uppladdningens-bilden på igen. Det tar en sjuhelsickes tid bara. Jag har hittills suttit och väntat i 25 minuter. Vänta är inte min starka sida...



Jodå minsann å dá, på måndag är det omtenta (den andra och sista chansen). Det innebär studier hela långa helgen. Wish me good luck!

På fredag kl 05.00 beger jag mig till Berlin. Rymmer iväg från vardagen lite grann. Det behöver jag verkligen!  Så om jag inte svarar på några sms, inte uppdaterar instagram med mina ovanligt många och icke betydelsefulla bilder så är det för att jag kommer stänga av min mobil (tror jag på det själv?) eller så är det för att jag helt enkelt inte vill svara (vilket jag kommer göra ändå, eftersom jag kan inte leva utan mina nära & kära).
Ni förstår vart jag vill komma? Jag vill kunna lägga ifrån mig min mobil och bara njuta av nuet, utan att få panik över att inte kunna hålla mig uppdaterad, dubbelkolla så att jag inte har fått något sms (jag kan ju faktiskt ha missat något viktigt) eller ha tillgång till en kamera. Jag gillar min kamera på min mobil. Ja, så får det bli. Det är den bästa ursäkten jag kunde komma på - en kamera måste man ha med sig!

Nu är mobilen uppdaterad och klar. Nu ska denna lilla spillevink öppna böckerna och påbörja dagens studier, som förmodligen kommer pågå fram till kl 23.00 ikväll. Jag älskar mitt liv.....

with love, ecrownleaf

Hjärnan går i högvarv!

För er som känner mig så har jag bott lite överallt i detta landskap. Jag har fått tuktas med en hel del tråkiga men även fantastiska händelser i mitt liv. Om det inte vore för mina vänner så hade jag inte varit den personen som jag är idag.

När jag var mindre var jag "ett mobbat, tjock och äckligt litet barn". Det var i alla fall vad jag fick höra av andra. När jag (och min mamma) väl hade flyttat därifrån så började mitt nya liv. Folk accepterade mig fär den jag var, de ville lära känna mig och var faktiskt intresserade av alla ord som strömmade ur min mun. Jag kände mig accepterad!

Jag kände mig mycket gladare och lyckligare. Jag hittade min livsglädje på nytt. Fotboll, ridning och volleyboll blev helt plötsligt ett fritidsintresse än ett hat, som all typ av träning var för mig tidigare. Tack vare alla de fina och betydelsefulla personerna som jag idag har i mitt liv, så hade jag aldrig suttit här idag!

Dagens Revengeavsnitt (som sändes i torsdags) är slut och här sitter jag med tårfyllda ögon och snörvlar. VARFÖR visas det inte var dag? Hur ska jag kunna hålla mig till torsdag nu då? Revenge är min absoluta favorit serie.

De gånger som jag mår riktigt dåligt så har jag haft en destination som jag verkligen känner att jag kan "rymma" till och lämna alla problem/irritationer/krångligheter bakom mig (i alla fall lägga de åt sidan för någon timme/dag/vecka), det är staden S. Hela dagen har jag gått och längtat efter morgondagen, för då ska jag dit. Jag har en riktigt bra feel-good-feeling när jag är där. Jag känner mig "som hemma". Jag får ett konstigt lugn i kroppen och jag känner endast glädje. Jag skulle nog kunna tänka mig att bo där (TROTS ALLT!!), men jag skulle vilja bo i de söta små husen/lägenheterna (gamla stan?) som ligger nere vid hamnen. Där är så mysigt och fint, och som pricken över i:et så hade det passat utom ordentligt bra till min stil och inredning!
Det som får mig att tvivla är dock läget på staden, varför kan det inte ligga närmre staden M? Shoppingen, vänner och framför allt mina chanser till ett välbetalt arbete finns ju där och inte i S. Men allt kan väl inte vara perfekt, eller?

Jag vill flytta nu!

Jag satt förresten och petade lite grann på tangenterna ikväll och upptäckte en jätte mysig restaurang i S-området, Friden. Gud, så mysigt det verkar vara där! Precis i min smak! Man blir helt glad bara av att se bilderna där ifrån. Gå in på deras hemsida så förstår ni vad jag menar. Jag kan dessvärre inte yttra mig om hur det är in real life med tanke på att jag aldrig har varit där, men det är absolut ett ställe som jag ska till. Punkt!

With love, ecrownleaf

Ingen, mitt nya smeknamn

Min mamma har alltid sagt till mig att det får bära eller brista, så länge man själv mår bra. Jag har svårt för att tänka på det viset. Jag vill inte att andra ska må dåligt, vara ledsna, sura, arga, förtvivlade etc. Mitt mål är att alla ska må bra och känna glädje i livet. Det finns inget bättre än att man ser folk le, skratta eller ha den där gnistan i ögonen. Den gnistan som ger en känslan av att "fan, vad underbart allt är. Jag är lycklig!". Ni vet sådana där typiska feel-good sommarfilmer? Några sitter på en filt i gräset, skrattar tillsammans i vänners sällskap, jeansjackorna är på och eftermiddagssolen steker i ansikten så att alla får kisa med ögonen. Glädje och lycka!

Men känner jag någon glädje av att det är såhär? Inte precis. Inte mer än att jag har fått en omogen människa till att bli .... lite mer mogen? Men annars inget mer, för tillfället.

Jag har en person i mitt liv som känner mig innantill och utantill, vi kallar hen för Plutten. Det känns som att 10 dagar har gått, men i själva verket så har det endast gått en dag sedan vi hördes/pratades vid. Normalt brukar vi ligga runt 400 (lite osäkert, men det är overkligt mycket) sms och minst 2 samtal, per dag. Nu har det gått en hel dag och telefonen är tyst. Helt knäpp tyst. Jag saknar hen! Jag saknar våra samtal, våra diskussioner som kan handla om allt från soffor till skönhetsoperationer, men framförallt så saknar jag Plutten! Jag är inte samma person utan hen vid min sida. Jag är ingen!

Hold my hand

With love, ecrownleaf

Scared.

Ännu en dag har snart passerat och ikväll tog jag mig i kragen och kopplade bort alla (trodde jag) tankar som inte har med studier att göra. Jag har varit väldigt flitig, jag har kommit hem, ätit, bytit om till mjukis (bagy style tonight), slängt mig i sängen i 1 timmes tid, burit ner alla mina böcker och tillbehör till köksbordet och nu sitter jag här och skriver detta (onödiga?) inlägget. Sa jag flitig? Jag är inte ett dugg produktiv för fem öre. Om inget annat så ser det i alla fall BRA ut med mitt lilla bok-bad, det är inte lika kalt på bordet som det annars brukar vara.

Allt annat förutom studier är så mycket roligare.

Jag har en tendens att låta mina hörlurar växa fast i öronen på mig när jag är lite mindre glad än vanligt. Musik tilltalar mig väldigt mycket och det säger så mycket om en. Just nu är min nya favorit Ida Redig – Everywhere. Berör.

När jag var på praktiken idag tjuvlyssnade jag på min chef. Hon pratade med en bekant, som var på spontant besök, om att hon har en ledig tjänst. Jag gjorde ett litet glädjeskutt i smyg och började spinna på ett kommande samtal om en eventuell framtid hos henne. Jag har ju alla mina ögon och öron öppna för lediga tjänster för tillfället, och om jag får möjligheten att arbeta ihop/med henne kommer jag inte tveka en sekund. Hon är en fin människa och jag trivs så bra med mina arbetsuppgifter och med det ansvar hon ger mig.

Nej, om man skulle ta sig i kragen och faktiskt påbörja kvällens studier, istället för att bara sitta och stirra på dem.

Can you hear me calling out your name

You know that I'm falling and I don't know what to say

Speak a little bit louder I live on a shout

With love, ecrownleaf

Framtidsfunderingar #1

Har ni varit med om sådana perioder där man inte riktigt vet vart man står, vart man siktar eller vad man egentligen vill? Nåväl, jag välkomnar denna fantastiska, underbara, fruktansvärt äckliga jäkla period med stängda och bestämda armar.

För att inte specificera mig helt och hållet så väljer jag att nämna en annan del i min problematik, nämligen boende. Jag har hela tiden sagt att jag ska bo i staden M med tanke på att jag har byggt upp min arbetscirkel (heter det så?) där så pass bra nu. Jag har hittat 2 stycken arbetsgivare som jag trivs väldigt bra hos. Mitt mål är ju såklart att få jobb hos någon av dem, men om inte fallet blir så vad händer då? Vill jag bo i staden M i framtiden? Jag är väldigt impulsiv av mig, vilket jag fick höra bara för 1 timme sedan av min kära mamma, och hon har verkligen en poäng i det hon säger. Ena dagen vill jag en sak och nästa dag vill jag kanske något helt annat. Jag är en jätte märklig människa, och det är ingenting jag är stolt över.
För bara någon dag sedan så "rymde" jag till en destination där jag känner mig hemma och trygg. Men är det staden i sig eller är de omgivningen som ger mig den känslan?

För att ge mig själv ett litet smakprov så har jag bestämt mig för att jag ska gå på en lägenhetsvisning på söndag den 21 apr, kl 12.00, samt en på måndag den 22 apr kl 18.00. WMGL (wish me good luck)!

Här är söndagens ögongodis för er som är intresserade: http://www.vaningen.se/objekt/OBJ30208_1257497006

Sara Dawm Fimer - Med dig vid min sida

När jag står på bergets topp

När jag går i den djupaste dal

Finns det inget på denna jord

Som jag inte kan klara av

Om du finns hos mig

Om du tror på oss

Ge mig din hand

Med dig vid min sida

Klarar jag allt

Klarar jag allt

När dom vänder mig ryggen

När människor blir små

När vägen är mörk

Ska jag fortsätta gå

För med dig är jag modig

Jag är den jag vill va'

Och hur det än blir nu

Är allt som det ska

Om du finns hos mig

Om du tror på oss

Ge mig din hand

Med dig vid min sida

Klarar jag allt

Klarar jag allt

Vi är bara i början

Vi får pröva oss fram

Vi har en lång väg framför oss

Jag är öppen för allt

Om du finns hos mig

Om du tror på oss

Ge mig din hand

Med dig vid min sida

Klarar jag allt

Klarar jag allt

Klarar jag allt

Det finns personer som man inte klarar sig utan

Vi kan ju konstatera att det där med löften inte riktigt är min sak. Nu har det gått ytterligare en längre tid till nästa publicerat inlägg. Jag vill därför inte lova någonting längre, men det kan garantera er (mina 2 läsare) är att jag åtminstone försöker.

Efter mindre roliga stunder de senaste veckorna så kom idag en riktig glädjebomb och sprängdes mitt i facet på mig. Jag hade fått ett mail från Mix Megapol med ett meddelande om att jag har blivit NOMINERAD till år 2013 Tjejplanet. Mix Megapols Tjejplanet innebär en resa, endast avsedd för tjejer, och detta året tar flyget oss till Fuerteventura. Jag må vara lyckligt lottad som har en sådan fin människa i mitt liv som har nominerat mig! Jag är fortfarande rörd och en gnutta tårögd. Jag vet om att jag är en aning känslig av mig, men det är just sådana här småsaker som berör mig väldigt mycket och går rätt in i mitt hjärtat!

Nu återstår det bara att hålla alla tummar och tår vi kan. Med min otur så lär jag nämligen inte komma iväg någonstans. Dock sa någon till mig att aldrig ge upp! Så jag börjar redan nu, att hålla mina tummar och tår.

På tal om tummar och tår..
Min lilla nagel är mer och mer fast besluten att lämna mig. Just nu pekar den åt det mer västliga hållet men jag är för mesig för att rycka av den, så den får snällt sitta och vinka/vifta till er tills den själv beslutar sig för att lämna oss.


Heart beats fast
Colors and prom-misses
How to be brave
How can I love when I'm afraid to fall?

But watching you stand alone
All of my doubt
Suddenly goes away somehow
One step closer

Nighty nighty

Ett sånt där onödigt och über deppigt inlägg

Idag har det varit en sådan där typisk fan-vad-jag-hatar-måndag-dag. Min morgon började egentligen riktigt bra. Jag kände mig väldigt utvilad och fräsch efter den fantastiska helgen som varit. Mina små fötter frös inte (som dom brukar göra) när jag drog av mig täcket och reste mig upp ur sängen med en skutt. Men efter att jag har fått min morgondos av Passenger albumet, gjort mig klar för skolan och tassat försiktigt ner för trappan och möts av det mest oönskade, snö, så ville jag bara dö.. Snö ligger just nu i min top-5-lista av "Mest hatade saker just nu". Jag vill inte ha mer snö. Jag vill inte ha mer kyla. Jag vill ha vår, fågelkvitter, gröna löv i träden. (Oj, vad jag svävar iväg nu!) Men framför allt saknar jag vårluften och solen! Ut i den fantastiska skogen och rida, njuta av den friska lukten och bara vara. "Lev här och nu"-känsla.

Inte nog med att jag såg snön, det var kallt också. Fruktansvärt kallt att ta sig till bussen i snöslusket.
Busschauffören var dock förbannat trevlig. Ni vet sådär över trevlig med ett stort fett smile på läpparna så att man såg varenda liten rynka i ansiktet. Jag hatar när man hamnar i de situationer, när man egentligen inte har någon som helst ork att vara trevlig. Det innebär att man måste vara lika trevlig tillbaka. Jag har inte mage att avvisa en smilande, shar pei-liknande gubbe. Så det var bara försöka dra på läpparna och få fram ett av Sveriges kortaste hälsningsfras: hej.
Bussen var förvånansvärt tom. Jag kunde i stort sätt välja vilket säte jag ville, vilket inte finns i min värld annars. Jag rotade fram mina stenålders hörlurar (eftersom jag glömde mina riktiga iphone-lurar i Skurup) och pluggade in dom till mina vita äpple-mackapär och pekade fram Spotify och Passenger igen.

Under bussresans gång så korrekturläste jag vårt examensarbete och markerade med en röd bläckpenna det som jag ansåg vara åt pipsvängen helt fel. Sen var det till slut dags igen, ut i kylan och promenera vidare till Grant Thornton för att påbörja dagens examensarbete. Hatar kyla.

Själva examensarbetet har faktiskt gått riktigt bra idag. Korvstroganoffen som jag åt idag var också väldigt god. Men sen kom det. Det där mailet som fick hela min värld att rasa samman i några timmar. Tentaresultatet. IG. Skjut mig. De där tå bokstäverna I och G tillsammans, det får mig att psykiskt bryta ihop, det är och kommer alltid att vara min stora fasa. Det plågar mig, bokstavligen.

Nåväl, slutklagat. Omtentan är den 21 mars. Skolan erbjöd oss (för ovanlighetens skull) en genomgång av tentan den 14 mars, eftersom det var totalt 50 % av klassen som hade kuggat. Inte normalt. Men det är väl bara till att sätta ner foten, slå näven i bordet och ge sig fan på att man ska få VG på omtentan istället. Så ikväll tänkte jag påbörja mina studier för andra gången av Företagsjuridik och Beskattningsrätt, trodde jag. Ni kan ju själva lista ut varför detta inlägget blev så långt.

Så nu tänkte jag fortsätta tröst äta mina knäckemackor och hälla i mig litervis av mitt goda kanel-te! Jag önskar er en fortsatt trevlig kväll.

En liten mini uppdatering

Ett litet break i tentaplugget är välbehövligt.

På torsdag, närmare bestämt kl 09.00, har vi tentamen i Beskattningsrätt & Företagsjuridik. Jag älskar det så fruktansvärt mycket (hör min ironi!). Detta är vår största och sista tentamen vi någonsin har haft i utbildningen. Man märker i både kropp (magen) och själv (humöret) att detta tar hårt på krafterna. Jag sover dåligt, jag äter dåligt och jag tränar dåligt. Trots att jag får besök av John Blund redan kl 21-22 om kvällarna så känner jag mig ändå helt mörbultad, typ som att man har blivit inkörd i en mangel. Även om jag äter som en häst så känner jag mig ständigt hungrig, med framför allt sötsugen - KONSTANT!

I bakgrunden kallar min vän på mig. Dags att ta tag i studierna igen!
Sköt om er!

En ny start?

Freshing up!

Jag tänkte ge min blogg en ny chans. Jag har varit fruktansvärt dålig på att blogga, och vem säger att jag kommer bli bättre denna gången?

I hopp om att det finns någon liten krabat i denna konstiga värld som vill följa mig i mina gladaste och fantastiska stunder i mitt liv, men även de sämsta och lägsta dagar någonsin.. De kan peppa mig!

I dagsläget så kan man jämföra mitt liv med en Cirkus. Jag har inget fast hem. Jag har en "lärare" som säger till mig vad jag ska göra och "så är det", jag lär mig nya saker varje dag och jag försöker hela tiden komma på nya trick för att klara av varje utmaning på bästa sätt.

Mycket har hänt. Jag är inte längre bosatt i K staden utan har flyttat "hem" till H staden, där jag växte upp som liten. Jag är snart klar med mina studier, närmre bestämt den 14 Juni 2013. Jag kan inte förstå att tiden har gått så fort. Och än idag är jag lika orolig inför varje tenta som väntar mig. Jag kan dock glatt informera er om att min absolut sista tentamen är torsdagen den 7 feb. Med andra ord väldigt snart..

Vad har mer hänt? Jag antar att ni kommer ihåg den omtalade herr P i tidigare inlägg. Han existerar inte längre i mitt liv. Han är och förbli ett avslutat kapitel. Ni vet de där riktigt bra böckerna? De böcker som man inte kan släppa ifrån sig utan måste läsa ut den på samma dag eftersom den är så oerhört fängslande, intressant och spännande, men man blir så fruktansvärt besviken och så jädrans irriterad på bokens slut.. Mitt avslutade kapitel med herr P kan jämföras med de böckerna.

Idag är jag lycklig. Jag har det väldigt bra! Idag bor hos ett par bekanta till mig (vi kan kalla de J & S). Jag har aldrig blivit så omhändertagen som jag blir av dom. De är de mest omtänksamma människor jag känner.
Jag har egen bil som tar mig från destination A till B. Jag har fina vänner som står vid min sida. Jag har mina föräldrar som ställer upp i alla lägen, och som jag dessutom har bättre kontakt med efter omständigheterna.
Jag är tacksam!

Då det för tillfället är i tenta tider så kommer inte att lova när nästa inlägg dyker upp, utan det kommer när ni minst anar det.

Och med det säger jag Godnatt för idag!