Min mamma har alltid sagt till mig att det får bära eller brista, så länge man själv mår bra. Jag har svårt för att tänka på det viset. Jag vill inte att andra ska må dåligt, vara ledsna, sura, arga, förtvivlade etc. Mitt mål är att alla ska må bra och känna glädje i livet. Det finns inget bättre än att man ser folk le, skratta eller ha den där gnistan i ögonen. Den gnistan som ger en känslan av att "fan, vad underbart allt är. Jag är lycklig!". Ni vet sådana där typiska feel-good sommarfilmer? Några sitter på en filt i gräset, skrattar tillsammans i vänners sällskap, jeansjackorna är på och eftermiddagssolen steker i ansikten så att alla får kisa med ögonen. Glädje och lycka!
Men känner jag någon glädje av att det är såhär? Inte precis. Inte mer än att jag har fått en omogen människa till att bli .... lite mer mogen? Men annars inget mer, för tillfället.
Jag har en person i mitt liv som känner mig innantill och utantill, vi kallar hen för Plutten. Det känns som att 10 dagar har gått, men i själva verket så har det endast gått en dag sedan vi hördes/pratades vid. Normalt brukar vi ligga runt 400 (lite osäkert, men det är overkligt mycket) sms och minst 2 samtal, per dag. Nu har det gått en hel dag och telefonen är tyst. Helt knäpp tyst. Jag saknar hen! Jag saknar våra samtal, våra diskussioner som kan handla om allt från soffor till skönhetsoperationer, men framförallt så saknar jag Plutten! Jag är inte samma person utan hen vid min sida. Jag är ingen!
Hold my hand
With love, ecrownleaf
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar