Avfärd

Idag var det dags. Dagen som var väntad!

Alarmet ringde kl 05:45, lite extra tidigt för att vi skulle få lite kvalitetstid med varandra. Båda två var så pass trötta och jag var framförallt inte alls på humör för att "prata", så vi låg kvar och njöt av den varma sängen. Jag gillade tystnaden, lyssna på hans andetag och dra fingrarna genom hans hår. Allt var så mysigt. Jag ville att tiden skulle stanna. Alarmet ringde igen.

P & E: SUCK..


Han lägger sig i min famn igen efter att ha snoozat alarmet. Jag håller om honom. Nu var det sista gången han skulle snooza, sa han. Mina tankar var långt borta en bra stund men avbröts ännu en gång av det jäkla alarmet. Nu var det dags. Dags att stiga upp så att han fick det sista packat. Jag kunde inte rubba min kropp, även om jag bara vill upp ur sängen. Jag hade ingen ro i kroppen. Magen värkte och huvudet dunkade. Patrik gick runt i lägenheten och plockade ihop sina saker, lugnt och sansat. Det är en aning sjukligt att han är så sansad och är en sådan lugn människa. Utan honom så hade jag nog gått in i väggen för längesen.

Allt var packat och klockan slog snart 5:30. Taxin skulle hämta upp honom vid det klockslaget. Jag kramade om honom. jag ville verkligen inte släppa taget. Jag ville bara skrika av mig allt gråtande men jag vill inte visa mig svag så jag försökte hålla det inom mig, det kom dock i alla fall.

Nu är han på väg.. Han är inte kvar här längre. Nu är det istället dags för att räkna ner. På torsdag är det exakt 6 veckor tills han kommer hem en liten sväng. Nu ska vi istället blicka framåt.

Jag saknar dig något fruktansvärt, Patrik!!