Long time, no see

Eftersom det var så pass längesen jag var här inne och skrev så tänkte jag liksom.. det är dags för ny energi och nya utmaningar, därutav den nya designen. Jag gillar den personligen inte själv, men det är otroligt passande nu när det börja lida mot höst tider.

På tal om hösten. Jag hatar hösten! Tyvärr brukar herr depression dyka upp då, och dessvärre har den redan varit och hälsat på. Under ca 3,5 veckas tid så har jag mått galet dåligt. Det har dock varit väldigt dåligt den sista veckan.

Jo, en tung tid är det minsann men det kommer att lösas. Det svåra är att ta sig igenom denna tuffa tid, att "lida" och känna att det kvittar nästan vad man gör för det känns inte bättre. Att känna att man har nära och kära som finns där för en trots att man är "a pain in the ass" - det känns skönt. Även om man inte visar det tydligt, så ska ni veta att det är väldigt uppskattat av er.

Att vakna om morgonen och inte orka få fram ett leende, det är nog det jobbigaste. Istället stannar man hemma och isolerar sig så att man slipper göra det. När man väl stiger upp, då stiger ångesten, "Fan, nu är klockan redan så mycket. Nu hann jag inte plugga/handla/städa/diska/ringa samtal/laga mat" mm. Man orkar liksom inte ta tag i saker och ting.

Ja, ni läste rätt. Jag har börjat plugga. Redovisning och Kalkylering. Jag gillar det! Tanken var dock att jag skulle läsa Ledarskap också, men jag insåg att jag inte klarar av att plugga på 100% och även arbeta 80%. Att hoppa av Ledarskapen var ett av de bästa val jag har gjort för att motverka en del av min depression. Jag är glad över att jag insåg det (med lite hjälp). Ledarskapen får vänta till nästa termin igen, om ekonomin tillåter.

Igår steg jag knappt upp ur sängen. Låg och kikade på film hela dagen. Jag måste dock erkänna att det är skönt, eftersom man fokuserar på filmen och inte sina problem. Skönt att få koppla bort tankarna ett tag. Ett samtal till chefen gjordes, meddelade henne vad som föregår. Efter att chefen fick höra vad som fattas mig mm så var hon i chocktillstånd. Allt jag berättade, hur jag mår osv, det har hon inte lagt märke till. Det har visserligen varit mitt mål, att ingen ska märka något. Jag avskyr att visa mig svag, eller jag snarare hatar att vara svag. Nu, så fort jag börjar prata om mina problem så kommer tårarna, det är dom som är svårast att undkomma. Chefen var dock förstående och tyckte att jag skulle ta en extra dag sjukledigt och komma tillbaka med en äkta energi och inte med ett ansträngande leende (ett sådant leende som jag nämnde ovan). Snällt sagt av henne, men å andra sidan så stiger ångesten ännu mer över att man inte är på jobb och tjänar pengar. Min ekonomi är den jobbiga biten just nu, när man är student.

Jag har skapat mig ett mönster som jag måste följa. Om det inte följs så kollapsar det för mig, och det är rejält..

Jag vantrivs som f a n på jobb, och för att få ett nytt och roligt arbete så måste jag plugga. För att plugga måste jag gå ner i tjänst så att jag orkar med plugget, vilket i sin tur leder till att jag får mindre lön. Jag måste täcka upp de 20% lönen med något annat -det får bli min envishet som säger att jag klarar mig på en 80% lön. För att ha jobb+plugg på 130% totalt så måste jag ha ork, och det får jag via min träning. Men om träningen inte går bra så krävs det ännu mer energi för att kunna ta itu med det med.

IDAG har jag dock hittat mina positiva tankar igen, i alla fall en del. Dagen har varit OK. Några nedgångar inträffade, men dom försvann snabbt igen denna dag. Detta resulterar att jag ska tvinga mig upp ur sängen kl 5 imorgon bitti och göra mig i ordning för JOBB! (Nej, jag jublar inte).

Det finns massor som jag vill och kommer att berätta för er, men de väntar vi med till de kommande inläggen. Vi kan göra en överenskommelse: Ju mer ni kommenterar, desto mer och oftare kommer jag att blogga. Deal?!