Tiden har sprungit iväg och jag har redan gått i skolan i 1 månad.
Jag måste erkänna att jag trodde aldrig att jag skulle komma in på utbildningen. Jag minns hur nervös jag var när jag var på intervju och ännu mer nervös var jag när jag fick det faktiska beskedet att jag kom hade in(!!). Nu har det gått en tid och jag trivs som fisken i havet trots all stress. Klasskamraterna är goa, ämnet är intressant och lärarna är fantastiska (förutom en)!
Jag har även tagit det jobbiga beslutet och slutat i Kristianstads volleybollklubb. Ett svårt beslut, men det känns mer och mer rätt efter att ha spelat med mitt nya lag - Svedala! (Ja, jag vet. Jag bor i Kristianstad, pluggar i Malmö och tränar i Svedala. Skånetripper varje vecka!) Pendlingen börjar ta LITE kol på mig nu, men bara lite. Det som är mest frustrerande är att det inte alltid är fullt fokus på träningen hos lagkamraterna som jag hade hoppats på. Efter att ha spelat volleyboll i 9 år så är det en aning svårt att ändra på sin bagger. Men jag är ju där för att utvecklas och bli en bättre volleybollspelare. Bit i det sura äpplet, Emelie!
Och jag får väl välkomna min kära höstdepression! Eller jag vill egentligen inte kalla det depression eftersom jag gråter ju faktiskt inte stup i kvarten som jag annars brukar göra. Utan jag är bara lite kinkig, eller kan det kanske bero på all stress, flängande fram och tillbaka och möjligtvis på allt plugg som ständigt tar upp min fritid? Kan också bero på att irritationen stiger var gång man måste sätta sig bakom skolböckerna så fort man kommer innanför dörren där hemma? Var har min fritid blivit av?
I dessa tider så är det sista jag vill är att bli motarbetad, för då kan jag garantera er att DÅ kommer min höstdepression med stora elefantsteg! Peppa mig istället. Jag är ju faktiskt jäkligt duktig som äntligen har hittat självdisciplinen och faktiskt pluggar varje dag, istället för att skjuta upp det och sedan stressa ihjäl mig! Jag tycker jag är väldigt duktig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar